The personal blog of Dr. John H Watson

Föresten, är det bara som jag har inbillat mig eller står H:et för Hamish? Även, death frisbee anyone?

Jag har just nu femtioelva påbörjade utkast om diverse saker tex tvångsterilisering av transpersoner, feminism och fantasy, Game of Thrones (som Sanna till sist, med hjälp av femhundra färgglada gifar, tumblr, och mer entusiasm än en TV-predikant, frälste mig på), vikt och matnojja, The Avengers serier, recensioner av nya Sherlock,och att Hellboy blivit helt jäkla oläsbar sen Mike Mignola slutade teckna och inget av det verkar i vart fall bli färdigskrivet. Jag har typ drabbats av det beryktade tillståndet av arbetslöshet där en har för lite att göra får att få något gjort alls. Jag kan inte tala för Sanna och Helena men sist jag såg dem verkade bägge två ha lite för mycket att göra för att orka engagera sig i bloggandet (alltså helt omvänt problem från mig). Vi är helt enkelt lite på halvfart.  Jag och Sanna har startat en kolletivetunderlivet.tumblr (för alla de där Game of Thrones-gifarna) eftersom poster av bilder verkar vara ungefär så mycket vi kan hantera för tillfället men den är inte helt ordnad än, vi får se hur det går med den.

I alla fall, här är en liten (sen) årsummering av West Dean och Brighton och Stockholm för att döva mitt samvete.

Januari, Aberystwyth

Februari, National Library of Wales

Mars, West Dean

April, Porto

April, Porto

Aprill, Stockholm

Aprill, Stockholm

Maj, West Dean

Maj, West Dean

Maj, National Archive

Juni, West Dean

Juni, West Dean

Midsommar, West Dean

Espion de francais de mariage, Kristianstad, Juli (bild från Hajbloggen)

Juli, Kristianstad

Juli, West Dean

Augusti, West Dean

Augusti, West Dean

September, West Dean

September, Brighton

Oktober, Devil's Dyke, Brighton

December, Brighton

December, Stockholm

December, Stockholm

Vad jag vill minnas av novemer var den lite av en pittmånad och inte speciellt värd att fotograferas…. Länk till bilden jag skamligt stal från Hajbloggen finns här.

Ja, det är möjligt att jag klockan sju en fredagkväll tog ett par observerade danssteg till det här mellan tepåsarna och torrsopporna på snabbköpet på London Road när jag hörde den i högtalarna och jag tänker inte skämmas. Det hade varit en väldigt lång och prövande dag.

(Och om det är någon som undrar så beror ordkombinationen ”oheligt jättepepp pophellspawn” på att Sanna klagar på att jag särskriver så förskräckligt numer. Lovar bot och bättring.)

Dear Customer Who Stuck Up For His Little Brother

You thought I didn’t really notice. But I did. I wanted to high-five you.

Yesterday I had a pair of brothers in my store. One was maybe between 15 and 17. He was a wrestler at the local high school. Kind of tall, stocky and handsome. He had a younger brother, who was maybe about 10 to 12 years old. The only way to describe him was scrawny, neat, and very clean for a boy his age. They were talking about finding a game for the younger one, and he was absolutely insisting it be one with a female character. I don’t know how many of y’all play games, but that isn’t exactly easy. Eventually, I helped the brothers pick a game called ”Mirror’s Edge.” The youngest was pretty excited about the game, and then he specifically asked me, ”Do you have any girl color controllers?” I directed him to the only colored controllers we have, which include pink and purple ones. He grabbed the purple one, and informed me purple was his FAVORITE.

The boys had been taking awhile, so their father eventually came in. He saw the game, and the controller, and started in on the youngest about how he needs to pick something different. Something more manly. Something with guns and fighting, and certainly not a purple controller. He tried to convince him to get the new Zombie game ”Dead Island” and the little boy just stood there repeating, ”Dad, this is what I want, OK?” Eventually it turned into a full-blown argument complete with Dad threatening to whoop his son if he didn’t choose different items.

That’s when big brother stepped in. He said to his dad, ”It’s my money, it’s my gift to him. If it’s what he wants, I’m getting it for him, and if you’re going to hit anyone for it, it’s going to be me.” Dad just gave his oldest son a strong stern stare-down, and then left the store. Little brother was crying quietly. I walked over and ruffled his hair (yes, this happened all in front of me). I said, ”I’m a girl, and I like the color blue, and I like shooting games. There’s nothing wrong with what you like. Even if it’s different than what people think you should.” I smiled, he smiled back (my heart melted!). Big brother then leaned down, kissed little brother on the head, and said, ”Don’t worry, dude.”

They checked out and left, and all I can think is how awesome big brother is, how sweet little brother is, and how Dad ought to be ashamed for trying to make his son any other way.

Kollar man hur det gick med gångna årets stilsatsning var det väl ett blandat resultat men slutade i alla fall året med ett par vita tygskor och en fluga i baggaget. Flugan kom i formen av en emergency bow tie, var världens bästa present och följer nu med mig vart jag än går (som en scout, alltid redo).

Sherlock och hans rock blev tydligen ett stilfenomen, känns bra att veta att man var på den båten tidigt.

Men ja, vidare till det här årets britter.

Downton Abbey. Alltså jag var där när hela Downton Abbey hände IRL så to speak, alltså när första säsongen började sändas på BBC och jag måste säga att jag missade alltihop totalt. Det var först när jag kom hem och tittade på repriser på SVT  som jag började fatta. Snygga britter gallores! Britt-snyggon i  snygga 20-tals kläder dessutom. Att britter och 20-tals kläder är en vinnande stilkombo visste vi ju redan från den odödliga serien Brideshead Revisited, som för ett tag var för nallebjörnen var vad Paris Hilton var för chihuahuan.

"like having a crisp up his bum trying very hard not to break it..."

Men för att återgå till Downton, Jag tittar med min mamma, vi har bägge missat halva första säsongen och fattar typ ingenting av vem som är förlovad med vad, och kollar bara för den extrema snygghetens skull (försök dock att se det här klippet utan att höra Eddie Izzard säga ”I…I had better go. Yes, I think you better had” som ett inre soundtrack,I dares you).

Alla har galet snygga kläder i alla fall och nu vill jag bara ha svarta kimono-inspirerade kappor och knäppkängor. Och hattar, serien är veritabel hattporr.

Men snyggast i skogen år 2011 var helt klart X-Men: First Class (om en då ignorerar penishjälmen och kevlarkostymerna och sexismen, som visserligen var a la mode på 6o-talet men måste betraktas som något passe i dag).  Jag menar västar, sammetskostymer, halv-vantar och kavajer med armbågslappar! Så snyggt att man dör. Dessutom stickade plagg under kostymer, ja tack.

these are not the elbowpatches you are looking for....

Vill en veta mer om kläderna i X-men kan en gå och kika på det här inlägget, bloggen Clothes on Film är smått beroendeframkallande. Och informativ! Jag lär mig mer om fashion än jag någonsin kunnat.

Erik Lensherr; gay or European?

Jag tror vi kan slutleda oss till att det är mitt mål att klä mig som en liten farbror även under 2012. Farbrorstilen är helt enkelt timeless. En farbror i cloche hatt i år i alla fall. Har någon annan tips på episka och stiliga farbröder att emulera?

Jag lärde mig idag av Leo Tolstoy att vodka, liksom pengar, gör människan exentrisk (samt att Nationamuseum inte kan hålla koll på sina anglicismer),  vi får se hur det går i avsevärd brist på bägge.

Hittade den här via Glorybox, ett sorts one test covers all, för vem en är i fandom, på Fandom Net, spring hit för att ta testet. Jag måste säga att jag är lite förvånad. House Lannister? Gryffindor?? Alv??? Det känns ju inte helt jag precis. Givet att jag med min svajiga moraliska kompass inte skulle bli Stark direkt men jag trodde aldrig att jag skulle bli Gryffindor framför Ravenclaw och alv snarare än hob.

Nåja, jag blev ju The Doctor i alla fall, det är svårt att inte vara nöjd efter något sånt.

Whoo!

Jag tänkte att den här versionen var originalet. Döm av min förvåning när jag upptäckte att originalet spelades in på 80-talet av en synhtgrupp vid namn Tears for Fears.

Och plötsligt blev den här låten så mycket bättre. Så mycket bättre.

Inget säger julstämning som serier av Kate Beaton och indiepop versioner av carols.

To Be the Best (Hark, a vagrant: 161)

Samt Sufjan Stevens version av densamma

Bakade med Comic Bakery (och med det menar jag att Carlo bakade och jag åt smet) och blev tipsad om att det nu finns previews uppe av Sherlock, vilket jag googlade fortare än en kan säga ”Benedict Cumberbatch i bara ett lakan” (jag är lite förutsägbar på det sättet). Jag hittade nu inte dom bilderna men hittade det här:

Trailer för The  Hound of Baskerville med Russel Tovey (George, Being Human, squee!) som Henry Baskerville!

Samt en  recension av trailern för A Game of Shadows utifrån klädval, bloggen Clothes on Film, vilket var underhållande. Överlag en bra blogg (vem har inte närt en hemlig önskan att läsa en analys av Roger Moores James Bond baserad på hans rutiga tweedkavaj?) Samt en recension av  A Game of Shadows med taglinen ”Testosterone and a Powder Keg of Glitter” och really, i conjecture med Sherlock Holmes, hur kan det inte vara fantstiskt?

No, where the camp leaves off being grotesque and becomes a study in loneliness, moments of actual poignancy are achieved in what is otherwise a powder keg full of glitter. Downey’s Holmes lives life on the razor edge of sanity and addiction and is nearly killed four or five times a day. When he asks Watson just before the stag party whether Watson’s absence means he’ll die alone, it’s no light question. He delivers Watson to his wedding hung over and bloody, but delivers him nevertheless, and watching him witness the marriage ceremony is ten times more excruciating than watching him dangle from a metal hook like a steer carcass.

Lyndsay Faye som skriver om Sherlock Holmes på criminalelement.com, se även de väldigt bra artiklarna om problemet med orientalism i The Blind Banker, avsnittet de flesta verkar vara överens om var en dead loss. Jag visste inte om det innan men hon har tydligen skrivit flera väl emotagna  Sherlock-pasticher. Filmen verkar helt klart värd att se även om den verkar vara fullare av skäggiga farbröder än en bastuklubb i Brighton. Kvinnor har ju inte precis haft en framträdande roll i Sherlock Holmes, sådär i allmänhet.

Så ja, peppa på den ni, nu innan jul, en Conan-Doyle jul måste ju vara bättre än Norén?

Also, also, also actual real The Hobbit trailer! Dör fangirl döden av förtjusning och kommer titta på den femton gånger i sträck nu. Med både Freeman och Cumberbatch, fast ja, Smaug dyker väl inte upp föräns i  andra filmen då.

Jag trodde helt ärligt att det var den gamla vanliga fejkade som har funnits på youtube hur länge som helst och pep som ett marsvin i förtjusning när  Martin Freeman i helt adorabla lösöron dök upp. Dessutom, Mitchell också från Being Human är Kili!